Jag har vart ständigt i rörelse i mitt liv. På alla nivåer tills 2004 i nov då jag fick reda på att jag var sjuk. Jag flyttade hem till sthlm från mitt jobb i dalarna, blev singel och sjukskriven på heltid. En stor och ja den största milstolpen jag haft i mitt liv hitills. Då i november 2004 hade jag ingen aning om att jag steg på ett tåg som skulle ta mig hit där jag är i dag.

I dag snart 3 år senare har jag genomgått 3 st bukoperationer och 3st hjärtoperationer. 2 flyttar, en hel del up and downs, jag har haft kontakt med kvinnokliniker, pacemakermottagning och även en pskykolog. Hälsan har svikit gång på gång och ett tag, ja i höstas så det konstaterades att det var elakartade cystor jag levde med så höll livet på att rinna ur mina händer. Jag kämpade dagligen för att överleva. Cellgifter, operationer x 2, sjukhusvistelser och viktras. Sjukdomen åt mitt liv. Men någonstans inombords hittade jag hoppet. Något jag faktiskt trodde jag förlorat. Hoppet gjorde mig stark, och styrkan var slagkraftig och jag besegrade sjukdommen. Iallafall den onda delen.

I dag bara några få månader efter den senaste operationen så mår jag faktiskt ganska bra. Jag är inte döende längre. Jag vet att jag har en hel del sjukhusbesök och ev operationer kvar. Det vet jag men jag vet även att jag kommer vinna igen om allt, min hälsa sviker mig. Hmm när jag tänker tillbaka så trodde aldrig att mitt liv skulle ta mig igenom detta och till den platsen jag är på i dag. Jag ler när jag tänker på vad jag klarat av och åstadkommit. Jag har stundtals vart så ledsen för att jag inte vart som alla andra.. hmm vadå alla andra? Jag är lika bra, jag duger minst lika bra. Jag är inte sämre bara för att jag vart sjuk.. Jag är glad att jag kan känna så i dag. Att jag kan se att jag är precis som alla andra men med min historia.

I dag, vad är jag i dag? Jag är stark, sökande. jag jobbar dagligen med att bli frisk och hitta mina drömmer och mål. Jag har helt underbara vänner, de som stannat kvar vid min sida är människor med hjärtan av guld och jag skulle aldrig vilja byta ut någon av er. Ni är verklkigen helt fantastiska och gör mig tossigt glad, ni vet vänner så där tossig som bara jag kan vara.. Hahaa.. Det finns människor som vart omkring som egentligen inte alls jag skulle lagt ner energi på men den niten har vi väl alla gått igenom. Men jag tacksam för att jag har så många fina människor omkring mig.

Jag har en helt underbar pojkvän. Tänk jag trodde aldrig att jag skulle bli kär vid första ögonkastet men det blev jag. Helt galet kär tom. Och i dag är vi sambos med massa tossiga bus på G. Från att välja helt fel killar i mina förhållanden så har jag helt plötsligt valt just rätt. Han är varm, kärleksfull, omtänksam och precis rätt för mig. Äntligen har hittat hem.

Jag har en varm och stöttande familj. För att inte tala om min mamma som alltid finns här. Varje dag, varje gång jag är ledsen, sjuk, behöver hjälp och även vid lycka och medgång.

Jag kanske inte riktigt ännu har kommit dit jag vill eftersom jag fortfarande är sjukskriven, sjuk och inte alls så stark som jag vill vara men jag vet att jag är på väg iallafall. Jag är så tacksam för att jag överlevt, så tacksam för allt det fina jag har i mitt liv människor, djur och annat..

Mitt liv är i förändring men jag är i dag inte alls samma Carolina jag var för lite mer än 3 år sedan. Jag är harmonisk, säker, trygg och stark. Jag är äntligen den jag vill vara resten av mitt liv. Jag är lycklig, jg har aldrig menat det så mycket som jag gör i dag.

Jag vill tacka er som ställt upp för mig under de 3 viktigaste åren av mitt liv - Det är ni som gjort livet värt att kämpa för och jag älskar er alla på mitt egna lilla vis =) I dag, i morgon och föralltid. TACK!!!

*** Liv i rörelse - Liv i förändring - Liv i utveckling ***

Dagarna som gått denna vecka har vart fyllda med känslor av ett förflutet. Vissa saker ska lämnas bakom en oavsett vad man känner, tänker och tycker. Men i dagarna har det vart omöjligt att glömma och gå vidare. Jag har kämpat så länge att gå vidare men när saker påmminner en varje dag, varje natt så kan man inte länge hålla emot.. Jag föll efter trycket och tårarna forsade. Det var som att öppna en kran, låta alla känslor komma fram och allt som hade hänt var lika färskt som om det hade hänt i dag..

Smärtan, tårarma nästan åt upp mig inombords. Jag ville bara skrika.. Det gör så ont!

Jag kommer aldrig glömma, kommer alltid att ha en del av det med mig för all framtid. Det är en av de viktigaste delarna av mig. Det spelar ingen roll varför ni frågar mig, varför kände du så, varför älskade du han? Varför varför varför? Det spelar ingen roll hur mycket ni tycker jag gjort fel för jag älskade varje dag!

Så nu kommer jag till den punkten då jag vart osäker på att jag valt rätt väg... Har jag gjort rätt? Jag tror det!

Men detta är en del av mig och jag kommer alltid minnas.. Bära det med mig..

 Smärtan jag kände i torsdags var precis en känsla av allt på en och samma gång.. Vad jag har kämpat detta år för denna människa. Vad jag älskade, vad jag gav allt!!! Vad jag blev sviken.. Om och om igen..

Jag måste gå vidare.. Men jag GLÖMMER aldrig!!!!

Men snälla ni, fråga inte om denna tid, fråga inte om denna personer, fråga inte om mina känslor.. Acceptera att detta är en del av mig och låt det få vara det.. Låt det vila!!

Jag vet inte alls hur jag mår just nu.. Mår jag bra? Är jag lycklig? Är jag osäker? Är jag rädd? Har jag kontroll? Jag vet ärligt inte..

Har precis slutat äta ppiller efter 12 år och ska även sluta med andra mediciner som kan påverka mitt humör.. Det ät läskigt och helt klart en omställning för kroppen..

Jag är rädd för min sjukdom dom just nu gör allt för att visa att den existerar.. Den smärtar mig så mycket att jag knappt har någon kraft.. Den äter mig så jag tappar vikt.. Den hindrar mig från att nå mina drömmar..

Jag vill bara vara i din famn.. Jag behöver dig!!

Snälla ge mig styrka..

Något känns inte bra och jag vet inte om det är jag som inbillar mig eller om magkänslan säger sanningen.. Jag känner mig inte alls omtyckt just nu.. Känner mig ensam, tom, förvirrad och nästan tom arg.. Besviken kanske är ett bra ord..

Jag är så trött på att släppa någon nära, lita på någon, öppna mig själv och sedan bli huggen itu, Om och om igen..

Varför är jag så rädd? Från att vara så trygg hos honom till att vara orolig??

Varför förvinner dom? Jag är ju samma jag..

Just nu mår jag inte bra alls..

Har inte alls vart den där glada Lina den senaste tiden.. Jag vet varför tror jag.. Kroppen sviker mig igen och det är nog det som drar ner all min energi. Dagarna går åt till vila, sömn och träningen har det bara vart att glömma..

I dag fick jag första datumen, 1 juni konsulation med kirugen och 7 juni är det dags att träffa min läkare.Jag vet inte om det kan vara därför jag tappat luften helt och hållet i dag.. Svårt att känna något alls. Är bara helt slut.. Slut i hjärta, själ och i kroppen. Hade egentligen hoppats att jag skulle få vara frisk nu ett tag men nope det blev bara 3 månader. Tungt tungt tungt..

Jag är så trött på sjukhus, så trött på att sova, inte orka, så trött på att vara hemma och vara pausad medans alla andra får leva sina liv..

Hur ska jag orka allt? Egentligen?

Jag vill ju leva, få ett jobb och en utbildning, träna, orka..

Men jag är så trött............

Det bästa jag har nu är min nyfunna kärlek och bästa vän.. T - Du har mitt hjärta! Glad att du orkar, glad att finns här. Det finns ingen som du mitt hjärta!